Jag älskar att fiska – Kapitel 1

Bäckmetaren blir flugfiskare

scroll down for english verion

Det hände någonting där den kvällen i den vackra och mystiska skogsån Tennån i Älvdalen. Det var under någon av de sista veckorna på sommarlovet. Kanske första eller andra veckan i augusti. Jag var ännu inte 10 år fyllda och snart skulle jag åka hem till familj, skola och fotboll i Skåne, men nu, här vid ån med mormor och morfar så står tiden stilla.

Jag minns att det var så jag kände när jag fiskade med morfar. Att tiden stod stilla. Det är något jag fortfarande känner nu fyrtio år senare, och jag tror att det är en av de största anledningarna till att fiske blev och fortfarande är en så stor del av mitt liv. Kombinationen av spänning och upptäckarglädje, lugn och frid och känslan av att inget runt omkring kan störa. Inget annat betyder något just då och där. Inget förutom den lilla höljan i kröken av bäcken där det blir lite djupare, och några öringar och harrar försiktigt går och plockar insekter i ytan. Där är jag. Där och ingen annanstans.

Det var så det började, det som sedan blev en livslång passion. Flugfisket. Vi hade under dagen åkt till några ställen uppströms längs ån och fiskat med våra metspön, och vi hade haft ganska bra fiske. Ett gäng öringar och harrar låg i saltbyttan redan och det vattnades i munnen när jag tänkte på nyrökt öring på knäckemacka med mycket smör. Jag fiskade med mitt nya fina lätta ABU teleskop på 4 meter som morfar köpt åt mig, och morfar som vanligt med sitt blåa och slitna tunga gamla långspö. Jag hade fått prova det några gånger. Delen med handtaget var så grovt att jag inte ens kunde få runt mina händer, och i fullt utfällt läge så var det säkert 6-7 meter långt och så tungt att jag knapp orkade lyfta det. Morfar älskade det spöt och jag hade sett honom lyfta enorma öringar och harrar med det. För mig var det spöt lika mytiskt som min morfar, och än idag när jag blundar och tänker på honom så ser jag honom stå lutad ut över en å med sitt älskade långspö riktat ut över en å eller bäck i jakt på storöring.

Vi hade nu kommit till en del av ån som var lite brantare med forsar som bröts av i flackare slingrande partier. Skogen växte tät och hänge ut över och nästan kramade om ån, men just i höljorna så öppnades det upp och det blev nästan som en sal. Höljorna blev en naturlig plats för fisk att samlas på och det var här de stora gick sa morfar. Medan morfar tände en brasa i slogboden och mormor började ställa iordning falukorv och tunnbröd att grilla, så kunde jag inte hålla mig. Alldeles nedanför slogboden forsade ån stenig och grund men bara ett stenkast ner så bildades en stor lugn hölja i en krök. Det var dit ner jag gick.

Alldeles där strömmen mötte höljan så var det stenigt och grunt, och där hoppade jag ut på stenarna i mina gröna gummistövlar. Det var en perfekt plats och jag nådde båda sidor av höljan, och med mitt fyrameters metspö så kunde jag låta masken fara iväg ganska långt ner i höljan där det såg ut att bli riktigt djupt. Den varma augustidagen hade börjat övergå i tidig kväll, och i takt med att ljuset avtog i den av grönska inneslutna höljan började åns innevånare att jaga insekter i ytan. Det var dags.

Medan jag trädde kroken med en ringlande och trilskande mask så såg jag hur det började vaka alltmer, och nu var stora delar av ytan i höljan täckt av ringar. Jag såg ryggar av både öringar och harrar när dom bröt ytan och smackade i sig av godsakerna som kom flytande, och mina pojkaktiga referenser tyckte att en del av dom såg enorma ut. Visst högg dom på min mask men det var inte alls den mängden hugg jag hade förväntat mig. Inte heller var de så stora. Jag provade att både studsa masken längs botten och att hålla den alldeles under ytan så som morfar hade lärt mig, men det hjälpte inte. Av alla vak att döma så kryllade det ju av fisk. Här och där så såg jag några riktigt fina, men ingen av dom tog min mask. Bara de mindre. Vad var det här, tänkte jag.

Pappa köpte ofta tidningen Jaktmarker och Fiskevatten och i den så läste jag ivrigt om allt som hade med fiske att göra. Det var där jag hade läst om och bekantat mig med något som kallades flugfiske. Artiklarna handlade om stora harrar, öringar och rödingar fångade i älvar och åar i Norrland och England. Det såg väldigt speciellt ut och det hade verkligen fångat mitt intresse. Att man kunde få fisk på fluga det visste jag redan eftersom morfar hade lärt mig att fiska med flugtafs och kula, och jag hade redan en ask med några fina flugor som jag köpt på Intersport i byn. Dessa låg i en ask i fiskeväskan som jag alltid hade hängande över axeln när vi var ute och fiskade.

Jag började nu tänka på just de flugorna. Kan man meta med flugor, tänkte jag. I alla de där artiklarna som jag läst så använde man ju något som kallades flugspö. Man band flugan längts ut på en tafs och viftade med spöt så att linan på rullen åkte längre och längre ut. Ju mer jag funderade och eftersom jag inte fick speciellt mycket fisk på masken, så tänkte jag att jag måste prova. På mitt metspö så hade morfar satt en väldigt enkel rulle och på den satt en tjock tvinnad nylonlina. Ungefär en sån lina som används som backing på flugrullar. I änden av den linan hade morfar lärt mig hur man med ett halvslag fäste en tafs som kroken och sänket satt på. En meter skulle tafsen vara sa morfar, för på så vis kunde man se vilket djup man fiskade på. Jag minns hur jag tänkte att det ju faktiskt var nästan som den där linan och tafsen man hade när man fiskade fluga, och att jag bestämde mig för att det skulle fungera att ”flugfiska” med mitt metspö.

Nu blev det bråttom. Jag tog bort krok och sänke och knöt på en fluga. Jag minns inte exakt vilken fluga det var men jag kommer ihåg att jag hade flugor som Skomakaren, Red Tag, Olive Dun, Wichams Fancy, Coch y Bondhu med flera andra gamla klassiker, och får jag gissa så var det en Red Tag som satt i änden av tafsen. Den var åtminstone min favorit när jag fiskade med kulkast.

Jag både doppade flugan i ytan och viftade ut den som man gjorde när man flugfiskade, och det fungerade hur bra som helst. Jag kommer ihåg hur spännande jag tyckte att det var när flugan landade på ytan, och hur jag sedan kunde följa flugan när den flöt omkring i höljan på väg mot ett vak. Många gånger missade jag när en fisk tog flugan men den glädje jag kände när jag lyckades kroka fisk, ja den kommer jag aldrig att glömma.

Många fina harrar, öringar och bäckrödingar kom upp den här kvällen med hjälp av mitt eget lilla sätt att ”flugfiska”, och i den varma och mörka augustikvällen fick falukorv och tunnbröd vänta. Jag var fast, fast och upptagen med att ”flugfiska” på mitt eget sätt, och jag vet att det var precis där och då det hände, det som sedan i mångt och mycket skulle komma att forma mitt liv….

Med flugfiskande hälsningar

Magnus Bozell

English version

The brook trout angler becomes a fly fisherman

Something happened that night by the beautiful and mysterious forest creek Tennån in Älvdalen. It was during one of the last weeks of summer vacation. Maybe the first or second week of August. I had not yet turned 10 years old and soon I would have go home to family, school and football in Skåne. But right then and there by the creek with my grandmother and grandfather, time stood still.

I remember that that was how I felt when I fished with my grandfather. That time stood still. And that´s something I still feel now forty years later, and I think it’s one of the biggest reasons to why fishing became, and still is such a big part of my life. The combination of excitement and joy of discovery, peace and quiet and a feeling that nothing around can disturb. Nothing else means anything right then and there. Nothing but the small bend of the stream where it gets a little deeper, and trout and grayling gently is eating insects in the surface. There I am. There and nowhere else.

That’s how it all started. That what was to become a lifelong passion. Fly fishing. During the day we had gone to places upstream along the creek and fished, and we had had pretty good fishing. A bunch of trout and grayling was already in the salt bucket and my mouth was watering when I thought about freshly smoked trout on crispbread with a lot of butter. I fished with my new nice and light long-rod. It was an ABU telescope of 4 meters that my grandfather had bought for me, and my grandpa as usual had his blue and worn old heavy long-rod. I had tried it a few times. The part with the handle was so thick that I could not even get my hands around it, and fully extended it was probably 6-7 meters long and so heavy that I could barely lift it. Grandpa loved that rod and I had seen him lift huge trout and grayling with it. For me, that rod was as mythical as my grandfather, and even today when I close my eyes and think of him, I see him leaning over a stream reaching his beloved long rod over a creek or river in search of big trout.

We had now come to a part of the creek that was a little steeper with rapids that broke off in flatter winding sections. The forest grew dense and hung over and almost hugged the river, but in the bends it opened up and it became almost like a big room. The deeper parts in theese bends became a natural place for fish to gather and this is where the big ones stay, Grandpa had said. While Grandpa lit a fire in the wooden hut that was next to the creek and Grandma started preparing sausages and flatbread to grill, I could not contain my self. Just below the hut, the river rushed in a rocky and shallow stream, but just a stone’s throw down, a large calm pool formed in a bend. That was where I went.

Right where the stream met the deeper pool it was rocky and shallow, and there I jumped out on the rocks in my green rubber boots. It was a perfect place and I could reach both sides of the pool, and with my four-meter long-rod I could let the my hook and worm dangle quite far down into the pool where it looked to get really deep. The warm August day had begun to pass in to early evening, and as the light faded, in the by greenery enclosed pool, the inhabitants of the river began to hunt insects in the surface. It was time.

When I threaded the hook with a curling and rolling worm, I saw how activity in the pool began to increase, and now large parts of the surface of the pool was covered with rings. I saw backs of both trout and grayling when they broke the surface and ate the goodies that came floating, and my boyish references thought that some of them looked huge. Of course they took my worm but it was not at all the amount of bite I had expected. Nor were they that big. I tried to both bounce the worm along the bottom and also to keep it just below the surface as Grandpa had taught me. But nothing worked. Judging by all the activity, the pool was crowded with fish, and among them I saw some really nice ones. But none of them took my worm. Only the smaller ones. What was this, I thought to my self.

My dad often bought the magazine Huntinggrounds and Fishingwaters and in it I eagerly read every single word that had to do with fishing. In this magazine I had read about, and got acquainted with, something called fly fishing. The articles were about large grayling, trout and char caught in rivers and streams in Norrland and England. It looked very special and it had really caught my interest. I already knew that you could catch fish on a fly because Grandpa had taught me how to fish with a spinning rod and a bobber with flies attached to the line, and I already had a box with some nice flies that I had bought at the sport and tackle shop down town. These flies where now laying in a box in my fishing bag that I always had hanging over my shoulder when we were out fishing.

I now began to think of just those flies. Could i fish with flies on my long-rod, I thought. In all those articles that I had read, they were using something called a fly rod. The fly was tied at the end of line and waved out with a rod so that the line on the reel went further and further out. The more I thought about it, and since I did not get much fish on the worm, I thought I had to try. On my long-rod Grandpa had put a very simple reel, and on it there was a thick twisted nylon line. Kind of like a line that is used as backing on fly reels. At the end of that line Grandpa had taught me how to attach a leader with a half-stroke to which the hook and sinker were attached. One meter the leader should be, Grandpa had said, because in that way you could see the depth you were fishing at. I remember thinking that it was actually almost like that line and reel used when fly fishing, and I decided that it would work to ”fly fish” with my long-rod.

Now I was in a hurry. I removed the hook and sinker and tied a fly. I do not remember exactly which fly choose but I remember that I had flies like The Shoemaker, Red Tag, Olive Dun, Wichams Fancy, Coch y Bondhu and several other old classics, and if I have to guess it was a Red Tag that I tied on to the end of the leader. That was at the time my favorite fly when fishing with bobber and flies.

I both dipped the fly in the surface and waved it out as they did when fly fishing in the magazine, and it worked just fine. I remember how exciting I thought it was when the fly landed on the surface, and how I could then follow the fly as it floated around in the pool on its way to a surficing fish. Many times I missed when a fish took the fly but the joy I felt when I managed to hook fish, I will never ever forget.

Many nice grayling, trout and brook trout was caught this evening with the help of my own little way of ”fly fishing”, and in the warm and dark August evening, sausages and flatbread had to wait. I was hooked. Hooked on and busy ”fly fishing” in my own way, and I know that was exactly where and when it happened. That what would then in many ways come to shape my life….

Best fly fishing Regards

Magnus Bozell